Livskris...
Nu skall jag sitta och bena ur vad allt som har gått fel i mitt liv. Varför det är som det är och varför jag gjorde dom absolut sämsta valen i mitt liv. Nu snackar vi ungdomen, barna tiden är en sak för sig. Vad hände i skolan när allting vände och jag blev världens tuffing som gick och slog upp elever och lärare på väggarna så det stod härliga till. Jag är uppvuxen från första början med våld och blod. Jag minns inte mycket av min barndom, men jag minns alla situationer där våld har varit inblandat, tragiskt men sant. Jag och Anton har ju alltid haft våra fighter, men det anser jag att hör till, speciellt om man är tvillingar och vill ha mer uppmärksamhet o.s.v. Äldsta brorsan var ju inte särskilt mycket mognare han i sin tur. Ännu som 16 åring bet han mig och twini, så sant, han bet. Han kunde inte slåss alls så alla ärr på mina händer är av tänder som slitit sönder kött och ben. Min mor behöver jag inte nämna eftersom hon aldrig vågat göra någon illa. Men fadern, det första minnet jag har i mitt liv är när han lyfter upp mig från en bergsklippa genom strypgrepp och Anton i öronen strax därefter. Och så har det också fortsatt, nerknuffad för trapporna, fått ta emot örfilar, blivit fastklämd i dörrar och utkastad ur huset i minusgrader. Min äldsta bror har alltid varit så brutalt frånvarande och osocial så han har inte behövt ta emot någonting. Allt detta borde väl förklara varför jag betedde mig som jag gjorde, men varför reagerade ingen? Varför frågade ingen någonting? Först när jag gick på tvåan i gymnasiet kom det fram efter att en kompis satt ner foten och sagt ifrån. Hur kommer det sig då att jag alltid letat efter våld? Varför blev jag tillsammans med personen som delade ut både fysiskt och psykiskt våld? Varför var jag tillsammans med monstret i 2 år? Varför valde jag inte den lättare vägen, den sanna kärleken som inte innehöll våld? Det finns ingen människa som jag litar mera på än min tvillingbror, hur mycket kärlek jag än ger och får av någon kan ingen slå ut kärleken till min bror. Vi har aldrig pratat om det som har hänt i barndomen men den fysiska närvaron har gjort sitt. Därifrån har jag också lärt mig att det i vissa fall faktiskt räcker med närhet för att få en person att bli glad och trygg. Om vi går vidare i ämnet så undrar jag när allting vände? När la jag av med våldet, när la pappa av med våldet, när insåg jag att livet var någonting att leva. När insåg jag att självskadebeteendet var lönlöst?
Fortsättning följer, nu skall jag till twini och spela Wii!
Fortsättning följer, nu skall jag till twini och spela Wii!
Efter många förluster och bittra miner är jag hemma igen. Super Mario och Sonic är inte min grej, dags att utmana broder på fotboll? Nä, jag kommer inte att fortsätta på det jag skrev tidigare, jag tänkte ta bort det men nu är det iallafall där. Läs och begrunda för imorgon kan det vara borta!! 08.10 satt jag och skrev "prov", kompleteringsuppgift för att höja vitsordet ännu ett steg. Jag blev inte nöjd över provet i sig, men jag gjorde allt jag kunde med min varseblivning. Nästa prov går av stapeln på fredag, någon som vill hjälpa? Kost, motion, droger, alkohol, tobak och sömn, det finns ju verkligen ingenting roligare att skriva prov inom. Det enda som intresserar av dessa grejer är dopning men det kommer ju förstås inte att nämnas! Jag måste erkänna att jag var konstigt pigg imorse trotts att jag bara hade sovit 4 timmar! Ännu en sömnlös natt med ett stirrande i väggen. Mera att berätta? Nejdå jag tror jag var klar såhär faktiskt... för stunden!
Kommentarer
Trackback
