Elitfotboll när den är som bäst.
Jag har länge grubblat över varför jag satsade på fotboll när vissa kallade mig Ålands framtid inom friidrott en gång i tiden. Tänk er att få en medalj utav att prestera max i allt från 10 sek till 2 timmar. 2 timmar låter länge egentligen men efter 7 månader, 42 matcher, över 40 båtresor, 1 tågresa, 1 flygresa och flera dygn totalt i en buss så kvittar det väl. Dom där 120 minutrarna hade ju varit rena rama drömmen. Det är lika länge som vi sitter i en buss när vi spelar matchen med närmaste avståndet. Totalt har jag tillägnat många många många dygn den här sommaren totalt på en fotbollsplan.
Idag brast väggen och tårarna bara rann. Efter 7 månader på en fotbollsplan skall man väl inte känna sig misslyckad och värdelös. Som andra målvakt i Finlands nästbästa lag (eventuellt bästa imorgon) skall man väl inte säga att man är en värdelös målvakt. Men så kändes det idag. Pest och pina, det är fotboll när den är som sämst eller bäst hur man nu vill se den.
Idag brast väggen och tårarna bara rann. Efter 7 månader på en fotbollsplan skall man väl inte känna sig misslyckad och värdelös. Som andra målvakt i Finlands nästbästa lag (eventuellt bästa imorgon) skall man väl inte säga att man är en värdelös målvakt. Men så kändes det idag. Pest och pina, det är fotboll när den är som sämst eller bäst hur man nu vill se den.
Jag vet inte om det är för att vi har hållt på i just hela 7 månader som kroppen börjar ge upp och skriker efter hjälp och vila. Eller om det bara är psyket som gått i ide för vintern och bara vill vara i fred. Jag tror på båda egentligen.
Många i laget har funderat på hur mycket man som fotbollsspelare egentligen har missat i sitt liv. Jag kan inte ens gissa mig till hur många gånger jag har tackat nej till olika aktiviteter med förklaringen: "sorry, har match imorgon." "Tyvärr, har träning klockan 17." eller varför inte: "Jag måste börja dra mig hemåt nu, träningen börjar halv 8 imorgon bitti."
Hur många resor har jag missat tillsammans med kompisar för att jag haft match. Hur många middagar har jag blivit sen till p.g.a fotbollen?. Men vet ni va? På ett vis så kvittar det. För när man tränar 1½-3 timmar med varandra så gott som dagligen så gör det ingenting. För att jag har mina vänner på samma ställe varje dag. Varje morgon och eftermiddag vet jag var jag har mina närmaste. Dom som verkligen bryr sig. Jag har förlorat många vänner tack vare/p.g.a fotbollen. men på en fotbollsplan kan man inte ha bättre vänner. Blod, svett och tårar. Jag kan säga vilka elakheter som helst om jag är förbannad på någon och dagen därpå är allting glömt. Jag kan knuffa en vän hur långt som helst, men ändå känna mig omtyckt minuterna senare. Det är svårt att hitta den skadeglädjen som finns på en fotbollsplan. Jag som målvakt har varit extra utsatt för utskrattning när det gäller näsblod. Då 15 brudar står i en ring och gapskrattar så går det inte att låta bli att göra det själv heller. Eller när du halkat och verkligen satt sdig på arslet. Hur röd du än blir i nyllet så finns det en hand som hjälper dig upp bland skrattet. Så skall livet egentligen vara för alla. Det är synd bara att det inte är så enkelt som det låter.
För vissa är det en mardröm. Tänk er att 16 brudar skall hålla sams och vara varandra trogna i hela 7 månader. Många skrattar säkert bara bort det här men nej, sanningen är faktiskt att det går hur bra som helst. Om vi ser det vidare så: Tänk er att trycka in brudar från länder som Estland, Skottland, England, USA, Finland och Sverige i en och samma byggnad. Tro det eller ej, men det funkar så jäkla bra. Så många upplevelser som jag har haft tillsammans med mitt lag eller fotbollen över huvudtaget. England på ö-spel. Estland för att heja fram Finland till EM. Gränsen till lappland för att testa åka natt tåg för första gången. Kvartsfinal i Finska cupen... Nej nu får det vara nog. Jag önskar vi också fick en medalj för varje prestation vi gör.
Men som jag tidigare sa, det kvittar så länge man är 16 brudar som tillsammans blir en familj på bara 7 månader. Imorgon är det dags att säga adjö åt vissa och bara "ses snart" åt andra. Hur som helst så har det här året varit ett kanon år med ett lag som inte kan beskrivas på annat sätt än: Silver än ingen vinst, men för mig är alla värda guld. Jag kommer att sakna alla från årets lag. Om 2 veckor börjar nästa utmaning, dags att börja, säsong 2013, här kommer jag!
Många i laget har funderat på hur mycket man som fotbollsspelare egentligen har missat i sitt liv. Jag kan inte ens gissa mig till hur många gånger jag har tackat nej till olika aktiviteter med förklaringen: "sorry, har match imorgon." "Tyvärr, har träning klockan 17." eller varför inte: "Jag måste börja dra mig hemåt nu, träningen börjar halv 8 imorgon bitti."
Hur många resor har jag missat tillsammans med kompisar för att jag haft match. Hur många middagar har jag blivit sen till p.g.a fotbollen?. Men vet ni va? På ett vis så kvittar det. För när man tränar 1½-3 timmar med varandra så gott som dagligen så gör det ingenting. För att jag har mina vänner på samma ställe varje dag. Varje morgon och eftermiddag vet jag var jag har mina närmaste. Dom som verkligen bryr sig. Jag har förlorat många vänner tack vare/p.g.a fotbollen. men på en fotbollsplan kan man inte ha bättre vänner. Blod, svett och tårar. Jag kan säga vilka elakheter som helst om jag är förbannad på någon och dagen därpå är allting glömt. Jag kan knuffa en vän hur långt som helst, men ändå känna mig omtyckt minuterna senare. Det är svårt att hitta den skadeglädjen som finns på en fotbollsplan. Jag som målvakt har varit extra utsatt för utskrattning när det gäller näsblod. Då 15 brudar står i en ring och gapskrattar så går det inte att låta bli att göra det själv heller. Eller när du halkat och verkligen satt sdig på arslet. Hur röd du än blir i nyllet så finns det en hand som hjälper dig upp bland skrattet. Så skall livet egentligen vara för alla. Det är synd bara att det inte är så enkelt som det låter.
För vissa är det en mardröm. Tänk er att 16 brudar skall hålla sams och vara varandra trogna i hela 7 månader. Många skrattar säkert bara bort det här men nej, sanningen är faktiskt att det går hur bra som helst. Om vi ser det vidare så: Tänk er att trycka in brudar från länder som Estland, Skottland, England, USA, Finland och Sverige i en och samma byggnad. Tro det eller ej, men det funkar så jäkla bra. Så många upplevelser som jag har haft tillsammans med mitt lag eller fotbollen över huvudtaget. England på ö-spel. Estland för att heja fram Finland till EM. Gränsen till lappland för att testa åka natt tåg för första gången. Kvartsfinal i Finska cupen... Nej nu får det vara nog. Jag önskar vi också fick en medalj för varje prestation vi gör.
Men som jag tidigare sa, det kvittar så länge man är 16 brudar som tillsammans blir en familj på bara 7 månader. Imorgon är det dags att säga adjö åt vissa och bara "ses snart" åt andra. Hur som helst så har det här året varit ett kanon år med ett lag som inte kan beskrivas på annat sätt än: Silver än ingen vinst, men för mig är alla värda guld. Jag kommer att sakna alla från årets lag. Om 2 veckor börjar nästa utmaning, dags att börja, säsong 2013, här kommer jag!
Kommentarer
Trackback
